The saddest lies are the ones we tell ourselves
Fantasin kan vara bra ibland, man kommer långt bort från verkligheten, man mår bra. Kan skratta lite, leva lite som man hade velat. Man gör precis det man vill, kommer med roliga kommentarer och inte alls bara pinsamma och jobbiga saker släpps ur munnen. Ibland kanske, för att det ska leda till något annat, något bra. Nästan alltid något bra, om det är i den delen av fantasin man kan bestämma över... den som poppar upp i huvudet då och då. Den fantasin man vill tro på. Den som ibland lurar en, bara för ett ögonblick och när man inser att det inte var verkligt blir man besviken. Men det är inte bara besvikelse den bidrar med, man blir också arg, arg på sig själv för att man tänker så, arg på allt annat för att det inte är så. att det inte kommer bli så.
ibland behöver man den, ja ibland är den skön att ha. Men allt som oftast blir den jobbig, för att den inbringar hopp. Falskaförhoppningar. Hopp om något som inte kommer hända kan vara bra tycker endel, men nej, nej, nej ack såfel. har man hopper kan man inte lägga det bakom sig. Då kommer det poppa upp oftare... som när man är ute och går, cyklar, är i skolan... på jobbet.
Det värsta är ju bilderna, när man verkligen ser det så klart. Man ser hur det händer. Man träffar personer som man vill träffa... man har konversationer, man skapar orden själv så om de på något galet vis skulle börja, så har man redan bestämt vad den andra ska säga och i verkligheten använder den inte de ord du redan förutbestämt så du blir tagen på sängen och besviken för att det inte blev som i ditt huvud, för i huvudet sa du sånna perfekta saker. så efteråt spelar du upp samtalet i ditt huvud hundra gånger om och ändrar, på dina svar likväl som den andras.
Man klarar sig inte utan den, men inte heller med den. den gör det hela svårt att släppa, men också lättare att hantera. Så det är ett svårt val, om man skulle vara tvungen att välja. trots alla bekymmer jag ser med fantasin... så skulle jag inte klara mig utan den, jag behöver rymma. men jag blir förbannad för att jag inte lever som i min drömvärld, men det är ju ingens fel but mine.
// MANDA - i dont feel like loving you
ibland behöver man den, ja ibland är den skön att ha. Men allt som oftast blir den jobbig, för att den inbringar hopp. Falskaförhoppningar. Hopp om något som inte kommer hända kan vara bra tycker endel, men nej, nej, nej ack såfel. har man hopper kan man inte lägga det bakom sig. Då kommer det poppa upp oftare... som när man är ute och går, cyklar, är i skolan... på jobbet.
Det värsta är ju bilderna, när man verkligen ser det så klart. Man ser hur det händer. Man träffar personer som man vill träffa... man har konversationer, man skapar orden själv så om de på något galet vis skulle börja, så har man redan bestämt vad den andra ska säga och i verkligheten använder den inte de ord du redan förutbestämt så du blir tagen på sängen och besviken för att det inte blev som i ditt huvud, för i huvudet sa du sånna perfekta saker. så efteråt spelar du upp samtalet i ditt huvud hundra gånger om och ändrar, på dina svar likväl som den andras.
Man klarar sig inte utan den, men inte heller med den. den gör det hela svårt att släppa, men också lättare att hantera. Så det är ett svårt val, om man skulle vara tvungen att välja. trots alla bekymmer jag ser med fantasin... så skulle jag inte klara mig utan den, jag behöver rymma. men jag blir förbannad för att jag inte lever som i min drömvärld, men det är ju ingens fel but mine.
// MANDA - i dont feel like loving you
Kommentarer
Trackback
