Complaining

Såg lite av miami ink nu...
det var en som hade blivit diagnotiserad med cancer/leukemi när han var tolv... han var lite irreterande... för han var liksom så oh så synd om mig typ.. Och bara ingen ska behöva uppleva det i den åldern, jag upptäckte hur snabbt livet kan försvinna.
Jag var sex år när jag fick diagnosen, sex år tidigare än han. Min respons var såklart: Men what ska en sexåring behöva känna så då? Jag var sex när jag trodde att jag skulle dö... när alla trodde att jag skulle dö. Och jag har haft det tufft från dess att ja var 11- present time
 Och visst det var jobbigt med cancern, för alla inblandade...
Men jag har inte den ohvadsynddetvar/ärommig attityden som han hade oom det.
Men blev lite avundsjuk på hans jag kan överkomma allting nu attityd... den har jag inte heller. 

Anledningen till att jag inte tycker så synd om mig för cancern det  att jag knappt kommer ihåg att jag har haft den och om jag inte haft den så hade jag ju förlorat en del av mig; en del av självhatet för ärren osv :P .
Jag tror ändå det var nyttigt för mig att ha den, fastän jag förlorade mkt på den... som my childhood :P. Och jag borde uppskatta livet pga utav den.. men can i? No suppose not.

Fuck it

// MANDA - and i dont believe you, i saw cinderella in a party dress she was looking for a night gown

Kommentarer
Postat av: brallan

du tycker nog allt till synd om dig själv ;P i think you do.. hehe. men du är min sötnöt så var glad :)

2009-01-16 @ 23:43:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0