Save me from me
hej hej hemskt mycket hej.'
jag känner mig konstig igen. surprice surprice.
jag vet inte ens vad jag ska säga. men det gör ont i min själ. och jag är nere igen. men jag vet inte hur jag ska göra för att fixa det. Men idag tror jag att det är pms. men jag har liksom ett tryck för bröstet och jag är nästan som darrig och sorgsen som fan. någon siter där i bröstet och hackar och hackar, det sprider sig ut i armarna upp mot halsen.
men jag vet itne vad jag ska tänka. vem jag ska fråga om råd. Om jag ska göra det. Ingen skulle tro på mig iaf. jag skulle inte vilja veta. Det känns som... jag tycker inte att någon skulle kunna förstå. jag vet inte hur jag får bort det. jag vet inte vad som kommer hända om jag inte får det. när jag gjorde de där testen så fick jag högt på allt.
I just want to know what life should be, i just want enough space to turn around, to face the truth.
men det kan jag inte om jag inte är lycklig. När jag gick med hundarna... efter att ha suttit typ hela eftermiddagen och kollat på tv... så kom jag på mig med att tänka ännu en gång att mitt liv inte är värt att leva. Jag hade velat ge bort mitt liv till någon annan, någon som hade kunnat leva det bättre. Någon som hade kunnat bli älskad.
Jag tror inte att jag kan bli det för jag är själv inte kapabel till att älska.
Jag tror ändå att älska någon fullt ut betyder också att man släpper in den. och jag är inte villig att göra det. Och jag vill inte ha något puttinuttigt skitsnack.. för jag har inte tillit till folk heller. för folk sviker och bedrar hela tiden. jag tror inte på goda människor, goda killar. Människor faller för frestelsen trots att de vet att det är ett snedsteg, trots att det kan kosta dem allt. Och om de väljer det, trots konsekvenserna... hur goda kan de vara då? DÅ har de ju gjort ett val.
Jag kan inte fatta hur G kunde välja det, hur G kunde göra så. Det är något som jag aldrig någonsin kommer förstå. Något bara G vet och ångrar i suppose, dum vora man annars.
Men detä r ju hela det konceptet med att man kan inte ha kakan och ändå äta den. Det går inte. Man får välja.
P brukar alltid säga att vi alltid gör val. Sure he contradicts himself men det är vad han säger. Att allt som händer har vi valt. Och om jag vore smaratare så skulle jag inte ha valt att ha mitt liv så här... men smatidigt så gör jag ju inte något åt det heller. Jag sitter här och kalgar. men jag tappar orken. orken att leva. orken att fortsätta och min positivitet försvinner efter bara ett livet ögonblick. nej jag vet faktiskt inte vad man ska ta sig till för att lösa sina problem
och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur dum man är. Om tänker på folk i LEDCs och ja alla andra som har det värre än jag. för jag har ju inte det dåligt egentligen. jag har bara inte något bra förhållande till mig själv. nej nej nej. och jag förstår mig inte på min kropps vilja.
jag gillar också bara killar som är gamla och inte finns på riktigt. sånna som enda chansen att träffa är i fantasin. Men det är också av rädsla. jag är rädd för allt. och jag vill mest av allt inte bli sårad på något sätt alls. eller jag vet itne .. jag vet itne vad jag tänker egentligen. jag vet inte vad som händer. eller hur. för jag vill ju ha någon someday men samtidigt vet jag ju hur det kommer bli. När alla säger; ja men om du verkligen älskar personen så kommer du ju inte göra slut om han är otrogen. Det klart att man skulle vilja att det funkade då om man verkligen "älskar" personen, men jag skulle inte kunna förlåta det. never. sånt förstör ens liv. ens själ. föralltid. tilliten skulle försvinna på nolltid. hat skulle byggas upp utan problem, inte bara till horan som han var det med utan också till personen eventually.
jag är negativ jag vet och jag har en sned människosyn och allt. men iaf. och detta inlägget är delvis fyllt med hat också. men hat har jag fyllt min kropp med sen jag var elva. också då jag tappade tron på människan och godheten. Då jag insåg hur det egenligen är. Då jag gick från oskyldigt barn till pessimist. Då jag gick från glad till deprimerad och hatisk. Och jag har skyllt på så många. För att de har givit mig the conditions to my depression and selfhate. men jag vet inte om jag kan skylla på det längre. men när jag visste tog jag mig inte ur det. när jag skulle få hjälp så satte jag på mig en roll igen. jag låtsades att allt var bra. "neej jag har fått byta klass nu och allt är mkt bättre, ja det är om cancern bara, jag vet inte så mycket. ooooh ja jag är rädd för återfall, jag vet inte vad som hände mig". eftersom det var på sjukhuset så var det lätt att få det att handla om cancern, eftersom jag hade bytt klass var det lätt att få det till att vara bra.
... jag vet inte vad jag skriver egentligen. men jag har ingenting att göra. jag borde plugga men jag orkari nte ida jag. ska göra det imorgon. jag har nästan bara historia. och mycket av den.
// MANDA - no one scares me more than me myself and i
jag känner mig konstig igen. surprice surprice.
jag vet inte ens vad jag ska säga. men det gör ont i min själ. och jag är nere igen. men jag vet inte hur jag ska göra för att fixa det. Men idag tror jag att det är pms. men jag har liksom ett tryck för bröstet och jag är nästan som darrig och sorgsen som fan. någon siter där i bröstet och hackar och hackar, det sprider sig ut i armarna upp mot halsen.
men jag vet itne vad jag ska tänka. vem jag ska fråga om råd. Om jag ska göra det. Ingen skulle tro på mig iaf. jag skulle inte vilja veta. Det känns som... jag tycker inte att någon skulle kunna förstå. jag vet inte hur jag får bort det. jag vet inte vad som kommer hända om jag inte får det. när jag gjorde de där testen så fick jag högt på allt.
I just want to know what life should be, i just want enough space to turn around, to face the truth.
men det kan jag inte om jag inte är lycklig. När jag gick med hundarna... efter att ha suttit typ hela eftermiddagen och kollat på tv... så kom jag på mig med att tänka ännu en gång att mitt liv inte är värt att leva. Jag hade velat ge bort mitt liv till någon annan, någon som hade kunnat leva det bättre. Någon som hade kunnat bli älskad.
Jag tror inte att jag kan bli det för jag är själv inte kapabel till att älska.
Jag tror ändå att älska någon fullt ut betyder också att man släpper in den. och jag är inte villig att göra det. Och jag vill inte ha något puttinuttigt skitsnack.. för jag har inte tillit till folk heller. för folk sviker och bedrar hela tiden. jag tror inte på goda människor, goda killar. Människor faller för frestelsen trots att de vet att det är ett snedsteg, trots att det kan kosta dem allt. Och om de väljer det, trots konsekvenserna... hur goda kan de vara då? DÅ har de ju gjort ett val.
Jag kan inte fatta hur G kunde välja det, hur G kunde göra så. Det är något som jag aldrig någonsin kommer förstå. Något bara G vet och ångrar i suppose, dum vora man annars.
Men detä r ju hela det konceptet med att man kan inte ha kakan och ändå äta den. Det går inte. Man får välja.
P brukar alltid säga att vi alltid gör val. Sure he contradicts himself men det är vad han säger. Att allt som händer har vi valt. Och om jag vore smaratare så skulle jag inte ha valt att ha mitt liv så här... men smatidigt så gör jag ju inte något åt det heller. Jag sitter här och kalgar. men jag tappar orken. orken att leva. orken att fortsätta och min positivitet försvinner efter bara ett livet ögonblick. nej jag vet faktiskt inte vad man ska ta sig till för att lösa sina problem
och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur dum man är. Om tänker på folk i LEDCs och ja alla andra som har det värre än jag. för jag har ju inte det dåligt egentligen. jag har bara inte något bra förhållande till mig själv. nej nej nej. och jag förstår mig inte på min kropps vilja.
jag gillar också bara killar som är gamla och inte finns på riktigt. sånna som enda chansen att träffa är i fantasin. Men det är också av rädsla. jag är rädd för allt. och jag vill mest av allt inte bli sårad på något sätt alls. eller jag vet itne .. jag vet itne vad jag tänker egentligen. jag vet inte vad som händer. eller hur. för jag vill ju ha någon someday men samtidigt vet jag ju hur det kommer bli. När alla säger; ja men om du verkligen älskar personen så kommer du ju inte göra slut om han är otrogen. Det klart att man skulle vilja att det funkade då om man verkligen "älskar" personen, men jag skulle inte kunna förlåta det. never. sånt förstör ens liv. ens själ. föralltid. tilliten skulle försvinna på nolltid. hat skulle byggas upp utan problem, inte bara till horan som han var det med utan också till personen eventually.
jag är negativ jag vet och jag har en sned människosyn och allt. men iaf. och detta inlägget är delvis fyllt med hat också. men hat har jag fyllt min kropp med sen jag var elva. också då jag tappade tron på människan och godheten. Då jag insåg hur det egenligen är. Då jag gick från oskyldigt barn till pessimist. Då jag gick från glad till deprimerad och hatisk. Och jag har skyllt på så många. För att de har givit mig the conditions to my depression and selfhate. men jag vet inte om jag kan skylla på det längre. men när jag visste tog jag mig inte ur det. när jag skulle få hjälp så satte jag på mig en roll igen. jag låtsades att allt var bra. "neej jag har fått byta klass nu och allt är mkt bättre, ja det är om cancern bara, jag vet inte så mycket. ooooh ja jag är rädd för återfall, jag vet inte vad som hände mig". eftersom det var på sjukhuset så var det lätt att få det att handla om cancern, eftersom jag hade bytt klass var det lätt att få det till att vara bra.
... jag vet inte vad jag skriver egentligen. men jag har ingenting att göra. jag borde plugga men jag orkari nte ida jag. ska göra det imorgon. jag har nästan bara historia. och mycket av den.
// MANDA - no one scares me more than me myself and i
Kommentarer
Trackback
