Im back at square one again, GREAT.
Jag flyttade hit för fem år sen. Fem jävla skit år sen. När jag bodde i mitt älskade hus utanför Karlshamn , vid vår alldeles egna sjö, vid vår enorma tomt, platsen som var perfekt på sommrarna. inte lika lyckad på vintrarna, iaf inte sen pappa började jobba i jävla kuk växjö. När bilen inte startade och mamma var helt ensam.
Jag kommer nog aldrig glömma de gånger, de gånger jag inte var på behandling och jag var hemma.. Mamma hade börjat plugga igen, iom att hon var tvungen att hoppa av när jag blev sjuk.. Hon hade börjat plugga igen och var stressad, för att hon skulle hinna med tåget eller bussen elr vad fan det nu var hon åkte, om hon körde bil jag vet inte. När jag inte åt på morgonen och hon blev arg och kunde säga " HAR DU INTE ÄTIT UPP DET DÄR OM TRE MINUTER SÅ FÅR DU INTE GÅ TILL SKOLAN!" På den tiden, då var skolan mitt liv, inte för att jag pluggade där, nej det har jag aldrig gjort överdrivet mycket, jag gick på friskoler, eget arbete, vi bestämde vad vi skulle göra . (vilket leddetill att jag låg efter i matte, oh yeah) Sen jag flyttade till Växjö har jag hatat skolan. Jag har inte velat gå upp på morgonen till skolan. Mycket på grund utav folk. Jo till en början var det det.. Jag var elva år när jag flyttade hit. To the place they want me to call home. Jag hatade allt, jag hatade att flytta, jag hatade dem som snodde vårt hus. När skylten satt uppe vid vägen och det körde förbi bilar som stannade till .. jag hatade dem, jag ville skrika på dem, de skulle låta oss vara, jag ville kasta sten på deras bilar, låta dem fatta, de skulle inte få ta mitt hem. Vi hade haft en omröstning.. 4 mot 1. jag ville inte flytta, jag hade allt jag behövde där jag var, jag hade ett liv. Jag tyckte vi var lyckliga där vi var. Något jag aldrig kännt sen. Många kvällar spenderades med att gråta och vara arg över allt... jag brukade drömma att vi bara hade hyrt ut vårt hus, att vi skulle tillbaka dit. Vi byggde det, efter att vårt första hus på den tomten brann upp, så byggde vi ett nytt, det var vårt hus helt och hållet. Vi firade jul där med släkten... min tanke var, VAR FAN SKA VI FIRA JUL? Nu skulle vi vara hos min moster.. jag kunde inte fatta att jag aldrig skulle få gå in i vårt hus igen.. Jag hatade dem så, jag har väl fortfarande kvar hatet skulle jag tro. Men det är bara för allt som var. Det var alltid folk hos oss, för vi bodde så jävla bra, ja iaf på sommaren. Nu är vi asociala hela högen.
Vi kom till Växjö, det blev Växjö för att pappa hade ju jobbet här. Som lärare på Teknikum, en riktig jävla skitskola. Jag hatar Teknikum och jag hatar personalen där. jag hatar att han hade jobbet där. Det förstörde allt. (på grund utav många många fler orsaker än de jag tänker nämna) Mamma var fortfarande arbetslös.. men efter ett tag, ett rätt bra tag fick hon jobb på polisen. Jag , jag började på ett dagis, nej, men skolan hette Skrattmåsen. För mig var där inga skratt. Jag var fylld av hat, som elva åring, från topp till tå var jag fylld med hat. Jag hatade alla människor, jag hatade skolan, jag hatade allt, jag hatade stan. Jag ville bara därifrån. Det blev ju inte lättare att gilla människorna när de inte gillade mig. De var ingen som var intresserad av att prata med mig, jag ville inte prata med dem heller, så det gjorde mig inte så mycket. När de väl ville prata med mig, var det för att jag var nyinflyttad med konstig dialekt. jag kommer ihåg att vi var på annevik.. när jag kom hem cyklande där ifrån. När jag kom in i hissen, då kom tårarna. De ville inte sluta rinna... Delvis för att några killar hade hållit på att tracka mig på vägen hem. jag kunde inte förklara det sen... Mamma pratade med läraren, för hon sa, "så kan du ju inte ha det, du kan ju inte komma hem och gråta sådär". Läraren sa till mig, att ja de är ju bara killar, de är sånna, de kan inte hjälpa det. Nej, och jag är bara människa. Det är helt acceptabelt att göra vad fan man vill om man är kille känns det som ibland. Vi lever i ett patriarkat, även fast de säger att vi är det mest jämstälda landet i hela världen. Det är rätt hemskt. Egentligen så är inte killar det starkare könet, kvinnorna är det. Jag säger det inte för att jag är tjej, det är bara så. Killarna är för fega för att erkänna det.
I alla fall.. det året var ett hemskt år. 2002.
Sen började underbara 2003, nej jag bara skojjar, det var ett lika hemskt år det. Jag hade såklart fallit i depression. Elva år gammal. Jag ville dö. Jag ville egentligen inte göra någonting. bara sova tills det var slut. Då hade jag egentligen inga dåliga tankar, jag bara mådde psykiskt dåligt. Jag gömde mig i allt jag kunde hitta på. I tvn i böcker. så mycket jag bara kunde, jag ville bort från mitt liv, jag ville inte tänka på det.
Sen blev jag tolv, jag gick ut femman... Sommaren. Vi hyrde stuga i stilleryd i karlshamn. Två sköna veckor. Jag träffade Sara med... allt var bra. Tills skolan skulle börja igen. Men den här gången hade jag bestämt mig för att inte bli ensam. jag vägrade.. jag kunde väl lika gärna hänga på några och låtsas må bra. Jag hängde efter några i min pyttelilla klass. Jag la på ett extra krut i svärandet och fick vara med. Fick jävla många pikar . Allt jag visste var Karlshamn och livet i Karlshamn.. jag kunde inget annat. Jag hade missat ett år och jag hade inte lärt mig Växjö och jag hatade fortfarande Växjö , i still do! Så jag lärde mig att hålla tyst och hålla med. jag hade ju varit som alla andra innan. Något gjorde jag fel, det var att finnas. Så några bestämde sig för att göra mitt liv bättre. Men fega jävla krakar. De hittade mig på internet. De skrev saker till mig. Dum som man var svarade man, jag kunde bara inte förstå hur de kunde se ner på mig, hur de kunde tracka mig, de kände inte ens mig. Jag var förvånad över att de ens visste vem jag var. Jag var såklart ful. Så ful att jag inte var värd att leva. Det har hängt med mig, alla år sen dess. Visst jag var inte attraktiv, det var jag inte, är fortfarande inte, men jag var inte så ful att jag inte var värd att leva. och de som sa det , de borde ha kollat sig i spegeln som jag föreslog dem.
Sen kan vi skippa det och börja högstadiet. Sjuan är väl en spännande tid va? Börja ny skola, få nya kompisar, allt är mer på riktigt. Kompisar? OH No.. det blev det inte. Idiotjävlarna som jag nämnde nyss.. de gick på den skolan och av ett misstag oh ja, så hamnade jag i fel klass. I deras klass. De hade svurit att göra mitt liv på kronoberg till ett helvete någon vecka innan skolan började. Så man kan tänka sig hur pepp jag var på att gå till skolan. Min tröst var att jag inte skulle hamna med dem. But did I ? OH YES.
En klass på 28 elever me included. 26 frös ut mig. En kom med i fallet, hon hade varit mobbad av dem tidigare. Hon hade också hamnat i fel klass.. Det var roliga dagar, jag fick sudgummi bitar och pappersbitar kastade på mig med vikarier.. de blockade mitt skåt.. de fällde mig på lektionen när läraren tittade bort och jag skulle fram för att hämta något. Efter en termin av all skit så orkade jag inte mer, för jag hade haft det så de två åren innan det med. Jag ville bara bli av med all skit, jag ville inte vara deprimerad längre, jag ville ha en anledning till att vara glad. Mamma och pappa fick reda på det. Samtidigt som den andra tjejens föräldrar fick reda pådet. De pratade med rektorn och allt. vi fick prata med klassföreståndarna. Men skitkul att en av dem hade haft dem i sexan och var enormt kär i dem. De trodde inte på oss. De tyckte att vi ljög för att vi inte kommit in i klassen. jag vågade inte räcka upp handen även om jag kunde, först var det att jag inte vågade, sen var det att jag inte brydde mig och inte orkade. Mina studier låg på botten igen. Den andra tjejen hon togs ur skolan, hon bytte skola. Det skedde så snabbt, det gav mig flera veckor själv. Tillslut fick jag byta klass, och det var bara t vå klasser i varje årskurs jippie. Men jag orkade inte byta skola, för jag tänkte att det skulle bli likadant då. Och det ville jag verlkigen inte. Lucky me så var de klasserna så jävla olika så det finns inte. Första dagen där.. Ingen fattar hur mycket det värmde att bara några sa Hej då till mig. jag gick hem som vanligt.. och de sa Hej då, jag trodde inte de menade mig, sen skrek de på mig : AMANDA! jag bara, va? ja..? då sa de hejdå, och jag sa det med.. och någonslags värme spred sig inom mig.. det var helt sjukt.
Den person som gav mig ljus , det är en och enbart enperson som jag inte kan ge ord för hur mycket hon betyder för mig. Alice Landmer AKA Brallan. Fan asså, den tjeejen, hon är bäst . Det finns ingen som hon. Det gör det verkligen inte, jag älskar henne och det menar jag. jag har jävligt svårt för att visa känslor, svårt för att säga saker med känslor, men Brallan ligger mig varmt om hjärtat. Hon är närmre mig än vad hon tror. Jag trivs så jävla bra med henne. hun i love you.
Åttan , fortfarande deppressiv. Det var väl i sjuan mina mordiska tankar kom. Och de kom och de finns änidag. Dem kommer nog aldrig lämna mig.. FÖr jag ser inte meningen med att leva. Allt skulle vara lättare om man bara fick ligga och sova i en evighet och det är det döden är , an eternal sleep. Kind of.
Allt för mig var musik. musik musik musik. Det betyde allt. jag kunde gömma mig i musiken, musiken kunde förstå mig, hålla med mig, trösta mig, hjälpa mig. Den höll mig vid liv. Så att jag inte gjorde något dumt. Fastän jag velat. hade jag haft tabletter, då kan jag med stor säkerhet säga att jag hade försökt åtskilliga gånger att ta mitt liv om det inte hade lyckats. För det är vad jag anser är det bästa sättet. jag vill inte skära mig, för det gör ont och kommer blod... nej jag skulle aldrig kunna skära mig, usch och fy fan.
Jag har kunnat må dåligt över att jag mått dåligt.. jag har sagt det innan men jag är bäst på att vara själv kritisk. Självdestruktiv är vad jag är.
I'm on the edge of selfdestruction..
idag har varit en av de dåliga dagarna . Måste säg att nu när jag går gymnasiet. Well, mitt liv har ljusnat lite.. det har tagit mig lång tid att komma hit, då jag faktiskt vid vissa tillfällen kan känna mig lite glad.
Men många dåliga dagar har jag med. men mycket färre än innan..
Fast nu har jag ångest över läxor och stora prov också och pressen jag lägger på mig själv för att klara av IB..
Nej, nu äre som mammi sa, dags att gå och sova lite kanske, det är ju faktsikt huvudpunkten med hela dan, att få få och sova, även om man inte får sova förevigt.
// MANDA - my life's getting better, make it even better and give me a party?
Jag kommer nog aldrig glömma de gånger, de gånger jag inte var på behandling och jag var hemma.. Mamma hade börjat plugga igen, iom att hon var tvungen att hoppa av när jag blev sjuk.. Hon hade börjat plugga igen och var stressad, för att hon skulle hinna med tåget eller bussen elr vad fan det nu var hon åkte, om hon körde bil jag vet inte. När jag inte åt på morgonen och hon blev arg och kunde säga " HAR DU INTE ÄTIT UPP DET DÄR OM TRE MINUTER SÅ FÅR DU INTE GÅ TILL SKOLAN!" På den tiden, då var skolan mitt liv, inte för att jag pluggade där, nej det har jag aldrig gjort överdrivet mycket, jag gick på friskoler, eget arbete, vi bestämde vad vi skulle göra . (vilket leddetill att jag låg efter i matte, oh yeah) Sen jag flyttade till Växjö har jag hatat skolan. Jag har inte velat gå upp på morgonen till skolan. Mycket på grund utav folk. Jo till en början var det det.. Jag var elva år när jag flyttade hit. To the place they want me to call home. Jag hatade allt, jag hatade att flytta, jag hatade dem som snodde vårt hus. När skylten satt uppe vid vägen och det körde förbi bilar som stannade till .. jag hatade dem, jag ville skrika på dem, de skulle låta oss vara, jag ville kasta sten på deras bilar, låta dem fatta, de skulle inte få ta mitt hem. Vi hade haft en omröstning.. 4 mot 1. jag ville inte flytta, jag hade allt jag behövde där jag var, jag hade ett liv. Jag tyckte vi var lyckliga där vi var. Något jag aldrig kännt sen. Många kvällar spenderades med att gråta och vara arg över allt... jag brukade drömma att vi bara hade hyrt ut vårt hus, att vi skulle tillbaka dit. Vi byggde det, efter att vårt första hus på den tomten brann upp, så byggde vi ett nytt, det var vårt hus helt och hållet. Vi firade jul där med släkten... min tanke var, VAR FAN SKA VI FIRA JUL? Nu skulle vi vara hos min moster.. jag kunde inte fatta att jag aldrig skulle få gå in i vårt hus igen.. Jag hatade dem så, jag har väl fortfarande kvar hatet skulle jag tro. Men det är bara för allt som var. Det var alltid folk hos oss, för vi bodde så jävla bra, ja iaf på sommaren. Nu är vi asociala hela högen.
Vi kom till Växjö, det blev Växjö för att pappa hade ju jobbet här. Som lärare på Teknikum, en riktig jävla skitskola. Jag hatar Teknikum och jag hatar personalen där. jag hatar att han hade jobbet där. Det förstörde allt. (på grund utav många många fler orsaker än de jag tänker nämna) Mamma var fortfarande arbetslös.. men efter ett tag, ett rätt bra tag fick hon jobb på polisen. Jag , jag började på ett dagis, nej, men skolan hette Skrattmåsen. För mig var där inga skratt. Jag var fylld av hat, som elva åring, från topp till tå var jag fylld med hat. Jag hatade alla människor, jag hatade skolan, jag hatade allt, jag hatade stan. Jag ville bara därifrån. Det blev ju inte lättare att gilla människorna när de inte gillade mig. De var ingen som var intresserad av att prata med mig, jag ville inte prata med dem heller, så det gjorde mig inte så mycket. När de väl ville prata med mig, var det för att jag var nyinflyttad med konstig dialekt. jag kommer ihåg att vi var på annevik.. när jag kom hem cyklande där ifrån. När jag kom in i hissen, då kom tårarna. De ville inte sluta rinna... Delvis för att några killar hade hållit på att tracka mig på vägen hem. jag kunde inte förklara det sen... Mamma pratade med läraren, för hon sa, "så kan du ju inte ha det, du kan ju inte komma hem och gråta sådär". Läraren sa till mig, att ja de är ju bara killar, de är sånna, de kan inte hjälpa det. Nej, och jag är bara människa. Det är helt acceptabelt att göra vad fan man vill om man är kille känns det som ibland. Vi lever i ett patriarkat, även fast de säger att vi är det mest jämstälda landet i hela världen. Det är rätt hemskt. Egentligen så är inte killar det starkare könet, kvinnorna är det. Jag säger det inte för att jag är tjej, det är bara så. Killarna är för fega för att erkänna det.
I alla fall.. det året var ett hemskt år. 2002.
Sen började underbara 2003, nej jag bara skojjar, det var ett lika hemskt år det. Jag hade såklart fallit i depression. Elva år gammal. Jag ville dö. Jag ville egentligen inte göra någonting. bara sova tills det var slut. Då hade jag egentligen inga dåliga tankar, jag bara mådde psykiskt dåligt. Jag gömde mig i allt jag kunde hitta på. I tvn i böcker. så mycket jag bara kunde, jag ville bort från mitt liv, jag ville inte tänka på det.
Sen blev jag tolv, jag gick ut femman... Sommaren. Vi hyrde stuga i stilleryd i karlshamn. Två sköna veckor. Jag träffade Sara med... allt var bra. Tills skolan skulle börja igen. Men den här gången hade jag bestämt mig för att inte bli ensam. jag vägrade.. jag kunde väl lika gärna hänga på några och låtsas må bra. Jag hängde efter några i min pyttelilla klass. Jag la på ett extra krut i svärandet och fick vara med. Fick jävla många pikar . Allt jag visste var Karlshamn och livet i Karlshamn.. jag kunde inget annat. Jag hade missat ett år och jag hade inte lärt mig Växjö och jag hatade fortfarande Växjö , i still do! Så jag lärde mig att hålla tyst och hålla med. jag hade ju varit som alla andra innan. Något gjorde jag fel, det var att finnas. Så några bestämde sig för att göra mitt liv bättre. Men fega jävla krakar. De hittade mig på internet. De skrev saker till mig. Dum som man var svarade man, jag kunde bara inte förstå hur de kunde se ner på mig, hur de kunde tracka mig, de kände inte ens mig. Jag var förvånad över att de ens visste vem jag var. Jag var såklart ful. Så ful att jag inte var värd att leva. Det har hängt med mig, alla år sen dess. Visst jag var inte attraktiv, det var jag inte, är fortfarande inte, men jag var inte så ful att jag inte var värd att leva. och de som sa det , de borde ha kollat sig i spegeln som jag föreslog dem.
Sen kan vi skippa det och börja högstadiet. Sjuan är väl en spännande tid va? Börja ny skola, få nya kompisar, allt är mer på riktigt. Kompisar? OH No.. det blev det inte. Idiotjävlarna som jag nämnde nyss.. de gick på den skolan och av ett misstag oh ja, så hamnade jag i fel klass. I deras klass. De hade svurit att göra mitt liv på kronoberg till ett helvete någon vecka innan skolan började. Så man kan tänka sig hur pepp jag var på att gå till skolan. Min tröst var att jag inte skulle hamna med dem. But did I ? OH YES.
En klass på 28 elever me included. 26 frös ut mig. En kom med i fallet, hon hade varit mobbad av dem tidigare. Hon hade också hamnat i fel klass.. Det var roliga dagar, jag fick sudgummi bitar och pappersbitar kastade på mig med vikarier.. de blockade mitt skåt.. de fällde mig på lektionen när läraren tittade bort och jag skulle fram för att hämta något. Efter en termin av all skit så orkade jag inte mer, för jag hade haft det så de två åren innan det med. Jag ville bara bli av med all skit, jag ville inte vara deprimerad längre, jag ville ha en anledning till att vara glad. Mamma och pappa fick reda på det. Samtidigt som den andra tjejens föräldrar fick reda pådet. De pratade med rektorn och allt. vi fick prata med klassföreståndarna. Men skitkul att en av dem hade haft dem i sexan och var enormt kär i dem. De trodde inte på oss. De tyckte att vi ljög för att vi inte kommit in i klassen. jag vågade inte räcka upp handen även om jag kunde, först var det att jag inte vågade, sen var det att jag inte brydde mig och inte orkade. Mina studier låg på botten igen. Den andra tjejen hon togs ur skolan, hon bytte skola. Det skedde så snabbt, det gav mig flera veckor själv. Tillslut fick jag byta klass, och det var bara t vå klasser i varje årskurs jippie. Men jag orkade inte byta skola, för jag tänkte att det skulle bli likadant då. Och det ville jag verlkigen inte. Lucky me så var de klasserna så jävla olika så det finns inte. Första dagen där.. Ingen fattar hur mycket det värmde att bara några sa Hej då till mig. jag gick hem som vanligt.. och de sa Hej då, jag trodde inte de menade mig, sen skrek de på mig : AMANDA! jag bara, va? ja..? då sa de hejdå, och jag sa det med.. och någonslags värme spred sig inom mig.. det var helt sjukt.
Den person som gav mig ljus , det är en och enbart enperson som jag inte kan ge ord för hur mycket hon betyder för mig. Alice Landmer AKA Brallan. Fan asså, den tjeejen, hon är bäst . Det finns ingen som hon. Det gör det verkligen inte, jag älskar henne och det menar jag. jag har jävligt svårt för att visa känslor, svårt för att säga saker med känslor, men Brallan ligger mig varmt om hjärtat. Hon är närmre mig än vad hon tror. Jag trivs så jävla bra med henne. hun i love you.
Åttan , fortfarande deppressiv. Det var väl i sjuan mina mordiska tankar kom. Och de kom och de finns änidag. Dem kommer nog aldrig lämna mig.. FÖr jag ser inte meningen med att leva. Allt skulle vara lättare om man bara fick ligga och sova i en evighet och det är det döden är , an eternal sleep. Kind of.
Allt för mig var musik. musik musik musik. Det betyde allt. jag kunde gömma mig i musiken, musiken kunde förstå mig, hålla med mig, trösta mig, hjälpa mig. Den höll mig vid liv. Så att jag inte gjorde något dumt. Fastän jag velat. hade jag haft tabletter, då kan jag med stor säkerhet säga att jag hade försökt åtskilliga gånger att ta mitt liv om det inte hade lyckats. För det är vad jag anser är det bästa sättet. jag vill inte skära mig, för det gör ont och kommer blod... nej jag skulle aldrig kunna skära mig, usch och fy fan.
Jag har kunnat må dåligt över att jag mått dåligt.. jag har sagt det innan men jag är bäst på att vara själv kritisk. Självdestruktiv är vad jag är.
I'm on the edge of selfdestruction..
idag har varit en av de dåliga dagarna . Måste säg att nu när jag går gymnasiet. Well, mitt liv har ljusnat lite.. det har tagit mig lång tid att komma hit, då jag faktiskt vid vissa tillfällen kan känna mig lite glad.
Men många dåliga dagar har jag med. men mycket färre än innan..
Fast nu har jag ångest över läxor och stora prov också och pressen jag lägger på mig själv för att klara av IB..
Nej, nu äre som mammi sa, dags att gå och sova lite kanske, det är ju faktsikt huvudpunkten med hela dan, att få få och sova, även om man inte får sova förevigt.
// MANDA - my life's getting better, make it even better and give me a party?
Kommentarer
Trackback
